Krångel
Bloggen har krånglat, den uppdateras inte, och när den gör det så ser det helt konstigt ut. Ska fixa problemet denna veckan, ledsen!
/Belén
Den "operfekta" sanningen Oneshot
Av: Elina
Hon går gatan fram full av förväntan, förväntan hon vet att hon inte borde ha. Att han står där och väntar, väntar på henne. Hon hör en röst, en röst hon känner igen, mer än känner igen, en röst som alltid finns där. En röst som räddar henne ifrån det onda, eller det är åtminstone det hon vill tro. Att han skulle kunna gå genom eld för henne. Men hon vet att han aldrig skulle göra det, aldrig. Han skulle bara gå genom eld för sin egen skull, aldrig för någon annan. Ändå fortsätter hon hoppas, hoppas på att han ska ändra på sig, säga att han skulle göra allt för henne.
Men allting fortsätter att bara vara som det alltid varit, och är, han kommer till henne när han behöver henne, aldrig tvärtom. För hur mycket hon än behöver honom får hon aldrig försöka ta kontakt med honom har han sagt, för tänk om pressen får veta? Då skulle dem aldrig kunna träffas igen, och ett liv utan honom skulle hon aldrig kunna leva. Det skulle vara som ett liv utan cigaretter och fansen för honom, ett liv han aldrig skulle klara av.
Hon är medveten om att han inte älskar henne, men hon kan ändå inte sluta älska honom. Hon kan inte sluta rysa varje gång hon hör hans perfekta röst, aldrig sluta tappa andan varje gång hon ser hans perfekta ansiktsdrag.
Varför kan han inte vara den "operfekta" och underbara människan hon vet att han är? Varför kan han inte sluta vara den "perfekta" och blyga människan alla fans tror att han är? Sluta vara någon "perfekt" människa som inte ens finns, och börja vara sig själv. Börja vara Gustav Schäfer, och sluta försöka vara Tokio Hotels trummis. Men hon vet, att han kommer fortsätta vara den han varit dem senaste 3 åren; Tokio Hotels trummis.
Heilig - Del 6
Bill tittade på trädet framför honom som bilen kraschat in i och flämtade. ”Oh Gud”, sa han. Han vände sig mot Tom, han var vit i ansiktet.
”Bill”, flämtade han. ”Jag kör hem.” Innan Bill hann svara började det knaka i trädet. Det föll och stannade några centimeter från fönsterglaset.
Tom stirrade på det. ”Vi måste ut nu, Bill” sa han snabbt och öppnade bildörren. Det skulle han inte ha gjort. Bilen gav vika och trädet föll rakt ner på Bills vänstra sida. Han skrek.
”Tom!” Han öppnade fort sin dörr och sprang till andra sidan av bilen. Tårarna brände i hans ögon och hans hjärta slog i 180. "Tom!" skrek han igen när han fick se bilen. Eller det som fanns kvar av den.
"Nej!" skrek han. Ilskan steg och blev starkare är sorgen. Han drog i trädet, allt vad han orkade, men det flyttade sig inte. "Tom!" skrek han igen, hoppades på att allt var en dröm. Men det var det inte.
Hans läppar började darra. Det kunde inte vara sant.
Hilf mir fliegen - Del 3
[GEORG]
Jag vaknade till av att min klocka ringde. Ännu en skoldag. Jag gick upp och gjorde mig iordning. Klädde på mig, åt och borstade tänderna. För en gångs skull plattade jag håret. Jag gjorde inte det ofta. Men nu ska vi ju få en ny tjej i klassen, så jag gör det idag. Jag skyndade mig till skolan. På vägen träffade jag Tom, Bill, och Gustav.
- Hej! Sa vi allihopa och log.
Tom kollade på mitt hår.
- Whoooohow! Du har plattat ditt hår. Varför? Sa han och smålog.
Jag log generat och kollade på honom. Ny tjej i klassen idag ju! ;-)
- Juste! Lycka till, bror! Sa Tom.
Bill skrattade.
När jag kom in i klassrummet hade vi redan börjat. Skit! Ska jag redan börja skämma ut mig? Den nya tjejen var som tur inte där. Jag satte mig ner på min plats bredvid en snorkråkätande kille, vars namn var Benjamin. Dörren öppnades långsamt. Och in klev hon. Den nya tjejen. Hon var ganska kort, vilket passade henne. Hon hade brunt långt hår, och stora blåa ögon. Jag kollade på henne. Hon var väldigt vacker. Tur att jag hunnit platta håret, tänkte jag och var nära på att fnissa högt. Men.. Vad nu? Hon stelnade till och log inte längre.
[NELA]
Jag öppnade dörren och steg in. Detta var så pinsamt. Jag såg 21 nya ansikten som stirrade på mig. Jag log och kollade generat på alla. Jag var nära på att svimma. Där satt han. Georg. Han jag pratar med på msn. Han satt där. Herregud. Jag slutade att le och kollade stelt på honom utan att han skulle märka.
- Nå, här har vi Nela!
[GEORG]
Nela? Shit. Det var ju så hon hette, hon som jag pratar med på msn! Kan det vara hon?.. Hon skulle ju flytta och.. Denna tjejen har ju också flyttat.
[GEORG]
Jag vaknade till av att min klocka ringde. Ännu en skoldag. Jag gick upp och gjorde mig iordning. Klädde på mig, åt och borstade tänderna. För en gångs skull plattade jag håret. Jag gjorde inte det ofta. Men nu ska vi ju få en ny tjej i klassen, så jag gör det idag. Jag skyndade mig till skolan. På vägen träffade jag Tom, Bill, och Gustav.
- Hej! Sa vi allihopa och log.
Tom kollade på mitt hår.
- Whoooohow! Du har plattat ditt hår. Varför? Sa han och smålog.
Jag log generat och kollade på honom. Ny tjej i klassen idag ju! ;-)
- Juste! Lycka till, bror! Sa Tom.
Bill skrattade.
När jag kom in i klassrummet hade vi redan börjat. Skit! Ska jag redan börja skämma ut mig? Den nya tjejen var som tur inte där. Jag satte mig ner på min plats bredvid en snorkråkätande kille, vars namn var Benjamin. Dörren öppnades långsamt. Och in klev hon. Den nya tjejen. Hon var ganska kort, vilket passade henne. Hon hade brunt långt hår, och stora blåa ögon. Jag kollade på henne. Hon var väldigt vacker. Tur att jag hunnit platta håret, tänkte jag och var nära på att fnissa högt. Men.. Vad nu? Hon stelnade till och log inte längre.
[NELA]
Jag öppnade dörren och steg in. Detta var så pinsamt. Jag såg 21 nya ansikten som stirrade på mig. Jag log och kollade generat på alla. Jag var nära på att svimma. Där satt han. Georg. Han jag pratar med på msn. Han satt där. Herregud. Jag slutade att le och kollade stelt på honom utan att han skulle märka.
- Nå, här har vi Nela!
[GEORG]
Nela? Shit. Det var ju så hon hette, hon som jag pratar med på msn! Kan det vara hon?.. Hon skulle ju flytta och.. Denna tjejen har ju också flyttat.
Heilig - Del 5
Jag satte mig i köket på min egen plats och tittade på Toms tomma stol mittemot. Jag ville bara dö när jag såg den stå där. Utan Tom som alltid brukade sitta där och dricka kaffe när jag kom in. Han hade redan gett Scotty mat och direkt när jag hällde upp kaffe åt mig själv brukade han berätta om sin natt. Det hände ofta att han var med en tjej då.
En morgon då jag kom in i köket och hällde upp kaffe åt mig som vanligt såg Tom ledsen ut. Hans ögon var lite svullna och han stirrade ner i sitt kaffe.
”Vad är det för fel på mig, Bill?” hade han frågat.
”Vad menar du?” hade jag svarat och satt mig framför honom. Han hade tittat mig i ögonen och sagt ”Jag säger alltid åt mig själv att jag inte ska göra om det.”
Jag hade tittat frågande på honom och han hade fortsatt. ”Jag vill vara som du, Bill. Jag beundrar dig verkligen.” Jag hade inte svarat och han hade skrattat bort det.
Men jag visste hela tiden vad han hade menat. Tänkt ta upp det igen. Men det hade aldrig hänt.
Bill, jag tror att jag är sjuk. Är man det om man har 25 tjejer på en månad? Jag vill sluta. Jag vill känna kärlek som du. Hjälp mig.
Jag kände tårarna brinna i mina ögon. Tom, du är perfekt. Det är jag som är sjuk. Och det är fan rätt åt mig.
Min mobil ringde och jag tittade på displayen. Det var Georg. Jag bet mig i läppen och sänkte volymen på Tvn som jag hade haft på i bakgrunden och svarade.
”Hej”, mumlade jag.
”Bill”, sa Georg snabbt. ”Vi måste prata.” Jag stelnade till. Jag hade inte träffat Georg på tre veckor och vår relation hade blivit spändare hela tiden.
”Jag… Jag…” Det var allt jag fick fram.
”Bill, jag vet att du inte har det lätt, men du har stängt in dig själv.”
”Jag måste dra”, sa jag tyst. ”Vi… ses.” Jag lade på och tittade på mobilen med andan i halsen. Han ville tala med mig.
Jag lade mig ner i soffan, tittade på mobilen i rädsla om att den skulle börja ringa på nytt. Men inget hände.
Jag andades ut och slöt ögonen. Somnade.
Förlåt!
Vet att vi har inte uppdaterat på ett tag med nya fics, förlåt! When school takes over.. </3
Men nu hade jag tänkt skriva på min fic Hilf mir Fliegen. Har ändå ingenting att göra :3
/ Alice
Såklart är vi TH-fans bäst..
Hehe.. Vi är så bra.
Banners
Nu har två EMA banners kommit upp på bloggen, de kanske inte är så perfekt utsatta, men för guds skull, gå in och rösta! 8D
Banners med endast TH hittar du här;
http://ema.mtv.co.uk/graphics/embed_tokio_hotel_en
Heilig - Del 4
Jag vaknade tidigt nästa morgon. Solen sken genom sovrumsfönstren som jag glömt stänga gardinerna på och gav mig huvudvärk. Jag hade drömt samma dröm igen. Eller egentligen visste jag inte om det var en dröm, för allt hade ju hänt på riktigt.
Igår hade jag tagit bussen hem från sjukhuset och lämnat mamma med Tom och Herr Glad. Kommit hem, tittat på TV och somnat.
Tom brukade alltid väcka mig på morgonen med att släppa in Scotty i mitt rum, men ingendera vad ju här nu. Mamma tog hand om Scotty. Hon hade frågat snällt om det, men jag förstod nog vad hon menade.
Jag vill inte att du dödar hunden också.
Jag rös när jag satte fötterna mot det kalla trägolvet och ställde mig upp. Jag gick in i badrummet och låste dörren fast jag visste att jag var ensam i huset.
När jag tog av mig mina kläder tittade jag på mitt ansikte i spegeln. Jag hade magrat, knappt synbart, för jag var ändå så smal. Min hud var blek som alltid, mina ögon lika bruna och ivriga som innan olyckan.
Jag hatade mig själv. Jag hade inte tagit någon skada medan Tom fick ta bådas. Och jag hade inte ens tagit körkort än, jag var sjutton och fyllde arton nästa år.
Jättekort kapitel, ledsen :c
Designen klar
Nu har designen på bloggen äntligen blivit klar c:
Vad tycks?
Den ser bäst ut i Windows Vista, om du har en minipc så ser den lite konstig ut. Det problemet ska ännu fixas.
Hilf mir fliegen - Del 2
Denna delen blev väl inte den bästa, men jag är så trött! Ledsen. Hoppas att ni tycker om den iallafall! :'3
1 vecka senare
[GEORG]
Skolan hade slutat för dagen, och jag promenerade som vanligt hem med Bill, Tom och Gustav. Vi gick tysta ett tag. Jag kollade på dem andra, och dem kollade på mig och började skratta. Jag skrattade också. Vi brukade aldrig vara såhär tysta.
- Eftersom ingen annan säger något, tar jag tillfället i akt och bryter tystnaden. Sa jag och flinade. Det ska börja en ny tjej i min klass, Nela heter hon. Jag kollade på Tom och väntade på hans reaktion. Han var världens tjejtjusare, och visslade.
- Ta henne! Sa han och morrade.
Jag skrattade och efter babbel om massa andra saker var jag hemma. Jag vinkade till dem andra och sprang in. Det hade börjat regna och jag ville inte att mitt hår skulle bli lockigt. Ingen annan än jag var hemma såhär dags. Jag låste upp dörren och sprang upp till min dator. Jag hade nämnligen börjat prata med en tjej. Hon ville inte säga vad hon hette, och det var det som gjorde mig intresserad. Jag loggade in på MSN och kollade på skärmen. Hon var inne!
[NELA]
En msnruta poppade upp på datorn. Jag satte mig vid datorn. Det var Georg. Jag log för mig själv. Han var alltid så snäll. Jag skrev ''Hej'' till hans svar. Jag satt och log och stirrade på skärmen.
- Vafan ler du åt? Sa min brorsa som stod i dörröppningen. Jag slutade le och kryssade snabbt ner msnkonversationen. Du måste packa ner datorn vi, vi ska åka. Flyttbilen har redan åkt, så nu ska vi också åka.
- Va, ne ingenting. Sa jag nonchalant och började packa ner datorn. Jag suckade och kollade en sista titt så jag inte hade glömt någonting. Nu börjar jag, Nela om. Jag börjar om mitt liv. I Magdeburg. Allting kommer bli bra där. Tänkte jag samtidigt som jag gick nerför trappan. Jag hoppade in i bilen, och satte på musik i min ipod. Jag tänkte på Georg. Och log åter igen. Han var så underbar.. Det känns lite konstigt att tänka så om honom, eftersom vi inte känner varandra. Men han verkar verkligen underbar. Söt är han också. Lockigt, brunt hår som ramade in hans vackra ansikte. Efter många tankar var dem framme i Magdeburg.
[GEORG]
Hon hade loggat ut. Vi hann inte skriva mycket till varandra. Hon skulle flytta idag, det är därför. Förhoppningsvis loggar hon in senare ikväll. Tänkte jag medans jag satt och pillade på min bas. Jag satt och övade på min bas hela kvällen. Imorgon börjar dendär nya tjejen i klassen. Hon där Nela. Hon kanske är snäll. Och söt. Hoppas det. Klockan blev så mycket att jag somnade med kläderna på.
1 vecka senare
[GEORG]
Skolan hade slutat för dagen, och jag promenerade som vanligt hem med Bill, Tom och Gustav. Vi gick tysta ett tag. Jag kollade på dem andra, och dem kollade på mig och började skratta. Jag skrattade också. Vi brukade aldrig vara såhär tysta.
- Eftersom ingen annan säger något, tar jag tillfället i akt och bryter tystnaden. Sa jag och flinade. Det ska börja en ny tjej i min klass, Nela heter hon. Jag kollade på Tom och väntade på hans reaktion. Han var världens tjejtjusare, och visslade.
- Ta henne! Sa han och morrade.
Jag skrattade och efter babbel om massa andra saker var jag hemma. Jag vinkade till dem andra och sprang in. Det hade börjat regna och jag ville inte att mitt hår skulle bli lockigt. Ingen annan än jag var hemma såhär dags. Jag låste upp dörren och sprang upp till min dator. Jag hade nämnligen börjat prata med en tjej. Hon ville inte säga vad hon hette, och det var det som gjorde mig intresserad. Jag loggade in på MSN och kollade på skärmen. Hon var inne!
[NELA]
En msnruta poppade upp på datorn. Jag satte mig vid datorn. Det var Georg. Jag log för mig själv. Han var alltid så snäll. Jag skrev ''Hej'' till hans svar. Jag satt och log och stirrade på skärmen.
- Vafan ler du åt? Sa min brorsa som stod i dörröppningen. Jag slutade le och kryssade snabbt ner msnkonversationen. Du måste packa ner datorn vi, vi ska åka. Flyttbilen har redan åkt, så nu ska vi också åka.
- Va, ne ingenting. Sa jag nonchalant och började packa ner datorn. Jag suckade och kollade en sista titt så jag inte hade glömt någonting. Nu börjar jag, Nela om. Jag börjar om mitt liv. I Magdeburg. Allting kommer bli bra där. Tänkte jag samtidigt som jag gick nerför trappan. Jag hoppade in i bilen, och satte på musik i min ipod. Jag tänkte på Georg. Och log åter igen. Han var så underbar.. Det känns lite konstigt att tänka så om honom, eftersom vi inte känner varandra. Men han verkar verkligen underbar. Söt är han också. Lockigt, brunt hår som ramade in hans vackra ansikte. Efter många tankar var dem framme i Magdeburg.
[GEORG]
Hon hade loggat ut. Vi hann inte skriva mycket till varandra. Hon skulle flytta idag, det är därför. Förhoppningsvis loggar hon in senare ikväll. Tänkte jag medans jag satt och pillade på min bas. Jag satt och övade på min bas hela kvällen. Imorgon börjar dendär nya tjejen i klassen. Hon där Nela. Hon kanske är snäll. Och söt. Hoppas det. Klockan blev så mycket att jag somnade med kläderna på.
Ang Hilf mir Fliegen
Hej! :3
Vet att jag inte skrivit på min (Alice)'s fanfic Hilf mir Fliegen sen i Fredags, så jag håller på nu! Vi ska försöka få ut en ny del av varje fanfic var dag. Låter det bra? Så ni inte blir uttråkade! c:
Tschüss.
Heilig - Del 3
Bill låste upp bilen och satte sig i den. Tom gav honom en osäker blick när han satte sig bredvid honom. Var Bill tillräckligt nykter för att kunna köra?
"Bill", sa han. "Jag kan köra om du vill..." Hans bror viftade bort förslaget.
"Litar du inte på mig, Tom?" sa han och skrattade. Inte ett elakt skratt, nej. Ett snällt skratt som visade hur gullig han tyckte att hans bror var som brydde sig om honom.
Tom litade på Bill, varför skulle han köra om han var aspackad?
"Jag litar på dig", sa Tom. Bill log och startade motorn.
De körde ut från Max gård där de hade festat. Det var mörkt, för det fanns inte gatubelysning ute på landet.
Bilens däck åkte snabbt över asfalten.
"Här är tomt", sa Bill. "Har du nåndin provat att gasa på ordentligt?" Tom skakade på huvudet.
"Undrar hur det känns..." sa han och tittade ut i mörkret. Bill ökade farten så mycket att Tom trycktes mot sätet.
"Sakta ner", sa han. Bill log.
"Det här är ju kul!" tjöt han. Tom tog tag i sätet.
"Nej, Bill", sa han och försökte låta lugn. "Det är det inte."
Då hände det.
Pang.
Heilig - Del 2
Jag öppnade dörren och gick långsamt in. Sängen var omringad av ett vitt skynke och det luktade lite av mediciner och tvål. Jag stannade en meter ifrån skynket, jag kunde inte dra det åt sidan. Se det stora såret i Toms panna igen. Beviset på att allting verkligen hade hänt och att jag inte hade drömt.
I två veckor hade mitt liv varit en mardröm och den blev bara värre för varje dag som gick. Jag hade inget sällskap hemma. Vi brukade titta på TV, skratta åt såna program med de värsta Idoluttagningarna någonsin. Laga mat fastän vi inte kan, så det slutade med att vi gav det åt grannens katt och beställde hem pizza. Inte för att katten någonsin åt maten, men ändå.
Vi brukade skriva låtar, jag brukade skriva ner saker som hänt mig under den senaste veckan och han kom alltid på någon melodi som beskrev dem. Sen brukade Georg och Gustav komma över och så övade vi in låten med bas, trummor och gitarr. Finslipade lite.
Jag torkade bort tårarna i ögonvrån och tänkte på att min tvillingbror verkligen låg någon meter framför mig, knappt vid liv när dörren öppnades. Det var den glada sjukskötaren och mamma.
”Jaha”, sa han. ”Nu ska vi se…” Mamma lade handen på min axel när han tittade på något protokoll. Jag tittade på skynket.
Så fort sjukskötaren lagt undan protokollet drog han undan det och jag tittade bort. Men för långsamt. Jag hade redan sett Tom.
Blek, smal, kraftlös låg han där på sängen, med ena handen på magen. Såret i hans panna hade börjat läka, men det hade blivit mörkrött. Det var som om det hade sugit åt sig allt liv i hans kropp.
”Bill”, sa mamma och lade handen på mitt huvud. Jag ruskade av mig den.
”Låt mig vara!” skrek jag. ”Låt mig…” Jag stannade upp, tittade på mamma. Hon såg chockad ut.
”Förlåt”, mumlade jag och gick ut ur rummet.
Välkommen!
Ni har säkert läst inlägget Välkommen hit, det var Alice som skrev :)
Nu ska jag, Belén (den andra ägaren) berätta lite om bloggen också c:
Ja, som sagt så har vi den för att Tokio Hotel fan ska kunna läsa fanfics, det är ju så störande om man måste leta upp fanfics på internet hela tiden.
Jag och Alice skriver våra egna och sedan publicerar vi också andra fans. Vill du få din publicerad?
Skicka ett mail till [email protected], skicka helst ett kapitel/dag c: skriv gärna med ditt namn också och om du vill (och har) bloggadress.
Här är jag då, Alice laddade upp mitt skolfoto, hu xD
Leb die Sekunde - Del 2
Vi gick av planet och in på flygplatsen. Jag gick med Ruben svansande efter mig mot bagaget för att hämta min väska. Jag vände mig om och stötte ihop med en kille. Jag snubblade och tappade balansen och min väska.
”AJ” sa jag och höll mig för huvudet.
Ruben började skälla mot honom och gick sedan fram till mig för att slicka mig och se om jag mådde bra. Den dumma hunden försvarade mig alltid tänkte jag skrattande.
”Oj, förlåt!” sa killen och började plocka ihop mina grejer som låg utspridda på marken.
”Vad fan gör du?! Är du blind eller?!” skrek jag åt honom, min ilska var tillbaka. Jag gnuggade mig i huvudet på stället jag hade slagit mig på.
”Förlåt” sa han igen.
Jag började hjälpa honom och plockade upp mina skivor med Samy Deluxe, Aerosmith och KISS.
”Visste du att denna var den första skivan jag köpte?” sa han och höll upp skivan med Aerosmith.
”Mm, samma här” sa jag och borstade av mina byxor och tog den ifrån honom.
Han tog av sig sina solglasögon och jag såg hans bruna, djupa ögon. Jag ryckte till. Han var riktigt vacker. Han hade ett unikt utseende som jag trodde att jag hade sett förut. Jag kunde inte sätta fingret på vem det var. Men han kunde inte vara någon hemifrån, han hade en tysk accent så han måste vara härifrån. Inte för att jag fattade varför någon skulle vilja bo här ens.
Snart kom en kille fram till honom som såg ungefär likadan ut. Fast den här killen hade svart hår i någon slags tuppkam och mer smink än jag. Men det var ingen tvekan om att han var precis lika vacker som kille nummer 1.
Inte heller den här killen kunde jag sätta fingret på vem det var.
Jag visste att jag hade sett dem förr! Gud vad irriterande.
”Jag heter Tom” säger kille nummer 1 som om det förklarade allt.
”Och jag är Bill” sa kille nummer 2 lika förklarande.
Jag såg frågande på dem.
”Kaulitz?” sa Tom.
”Schhh” sa Bill och tittade sig omkring.
”Vadå?” sa jag i ett frågande tonfall.
”Spelar ingen roll” sa Bill som verkade tacksam över att ingen hörde.
Tom log charmigt mot mig. Jag log lite tillbaka och började gå.
”Tom, nej” hörde jag killen som tydligen hette Bill säga.
Jag hörde Toms steg bakom mig och hans röst. ”Låt mig träffa dig igen” viskade han.
”Varför?”
”För att”
”Du känner inte mig”
”Men jag vill lära känna dig”
Jag gav upp och kastade en papperslapp till honom med mitt telefonnummer och gick.
När vi kom fram till området vi skulle bo i möttes jag av samma person. Jag flämtade till av skräck.
”Asså stalkar du mig eller något?!” utbrast jag.
”Nej” skrattar han. ”Vi bor i huset bredvid”
Jag sa inget.
”Jag tänkte precis ringa dig” sa han.
”Nu börjar du bli läskig och stalkerish” svarade jag.
Han skrattade men blev sen allvarlig.
”Jag vill lära känna dig, jag vill veta vem Aerosmith-tjejen är, vem som har exakt samma musiksmak som jag, den där tjejen bakom den kaxiga personligheten” sa han och tittade rakt in i mina djupblåa ögon.
Jag rörde inte en min. Sen skakade jag lite på huvudet så mitt bruna, lockiga hår flög omkring ansiktet.
”Varför?” sa jag.
”Varför vad?”
”Varför gör du det så svårt för mig att stöta bort dig?” sa jag och vände på klacken och gick.
Leb die Sekunde - Del 1
Detta är en fic som en läsare har gjort! Emma Nielsen heter hon. Enjoy.
Jag satt och halvsov vid tv:n. Jag tror att jag kollade på MTV, men jag var inte säker. Jag kände mig dålig och trött igen. Jag hoppas att jag blir bättre tills semestern imorgon. Snart hörde jag en underbar röst från tv:n, och en gitarr som spelade otroligt bra, jag hörde bas, trummor. Jag vände huvudet mot tv:n.
You're automatic,
And your heart's like an engine
I die with every beat
You're automatic,
And your voice is electric
Why do I still believe?
It's automatic
Everywhere in your letter
A lie that makes me bleed
It's automatic
When you say things get better
But they never...
Jag blinkade till. Jag märkte att jag grät. Jag skakade på huvudet, stängde av tv:n och gick in på rummet och somnade.
Nästa dag
Det var ljust redan trots att klockan var 4 på morgonen. Väckarklockan pep som om det inte fanns någon morgondag.
Jag suckade surt och stapplade upp ur sängen. Min älskade hund Ruben vaknade till och tittade ivrigt runt i rummet där jag försökte hitta klädesplagg. Jag gick till skrivbordet (min arbetsplats) och drog handen över mahognyn. Det var min mormors. Jag tittade på mina teckningar, mina texter. Min blick fastnade på en text.
Don’t care what people say
You are you, and that’s okay
Don’t care what people say
Just give them a slap and make them never forget
That you are the star
Jag skrattade lågt. Den texten skrev jag när en kille gick runt och sa att jag var emo och hade legat med alla i Fall Out Boy. Jag gav honom en örfil och fick kvarsittning. Killen stack in huvudet i kvarsittningssalen och kallade mig hora, då kastade jag en stol på honom. Det slutade med att jag fick mer kvarsittning, fick snacka med kuratorn om ilska i en timme, och killen fick sy 7 stygn i huvudet och bytte skola, och hela hans gäng också.
Nu skulle jag till Tyskland i en månad. För att ”lära mig att kontrollera min ilska”. Min syster Hannah och min bror Marcus skulle med, samt mina föräldrar. Jag suckade och packade ner det sista. Jag packade ner mitt skissblock i min ryggsäck som redan var fylld med skivor, böcker, och annat. Jag hittade ett par gråa mjukisbyxor och drog av mig mina korta svarta shorts och satte på mig dem. Jag satte på mig min BH och ett vitt linne och sedan satte jag på mig en röd adidas-tröja. Mina röda converse låg vid dörren så jag satte på mig dem. Min stora röda resväska stod vid dörren packad och klar, och min rutiga ryggsäck låg bredvid. Jag tog tag i handtaget på resväskan och slängde upp ryggsäcken på ryggen och gick ner för trappan. Mamma, pappa och Marcus satt vid köksbordet och åt frukost.
Hannah kom in i rummet med en rosa prinsessklänning.
”Nej” sa mamma direkt.
”Varför iiinteeee?!” tjöt Hannah.
“För att! Kom nu, så hjälper jag dig hitta något fint” sa mamma och ledde ut Hannah från köket.
”Tjena syrran” skrattade Marcus.
”Hej” muttrade jag lågt.
”Har du packat klart?” frågade pappa genom tidningen.
”Vad ser det ut som?” svarade jag lite surt.
”Sluta vara så grinig Kim” sa mamma som kom in i köket igen med Hannah i släptåg. Nu hade hon på sig en grön klänning med blommor på och tjocka vita mjukisbyxor under.
Vi skulle få skjuts till flygplatsen av min moster Märta och sen ta ett flyg därifrån till någon liten ful by. Självklart kunde vi inte åka till Berlin utan var tvungna att bo mitt ute i ingenstans.
Snart satt vi i Märtas bil och hon kunde inte sluta prata om sin nya pojkvän. Hon var hemskt pigg och glad trots att klockan var halv fem på morgonen. Hennes kille hette tydligen Micke och var bodybuilder. Han hade lärt henne att leva nyttigt och man såg på henne att hon hade tappat något kilo. Hon pratade non-stop med en familj som inte var tillräckligt vakna för att bry sig.
Efter en lång tid satt vi äntligen på planet och jag somnade direkt.
Välkommen hit!
Hejsan.
Jag har nog inte berättat om oss, ägarna av bloggen, eller om vad det är för blogg alls. Men det kanske ni har märkt. Men anyways.. Jag heter Alice, är 14 år och bor i Göteborg! Den andra ägaren av bloggen heter Belén, är 13 år och bor i Finland. Fast hon pratar svenska, osv.
Vi gjorde denna bloggen för att vi har aldrig sett en fanfic-blogg. Så vi bestämde oss för att starta en egen! För att jag känner ganska många som vill läsa fanfics, men inte vet vart dem ska läsa, osv.
Så om ni nu har en fanfic som ni skulle vilja publicera, så kan ni bara maila in den till
[email protected]! Ni kan börja med att skicka kapitel 1, sen varje dag/när du vill skickar resten av kapitlerna. Låter det bra? Vi hoppas att denna bloggen kommer bli bra och att den sprids mycket!
Det är jag, Alice. c:
Och här har vi Belén!
Bild 1: Så sööt!
Bild 2: Va tvungen att visa den. Så söt! ♥
Hilf mir fliegen - Del 1
Av: Alice Nilsson
[GEORG]
- Tschüss! Ropade jag samtidigt som jag stängde dörren.
Det var Fredag kväll och vi skulle repa med bandet. Devilish heter vårat band. Det består av mig, Gustav, Bill och Tom. Vi är alla väldigt musikaliska och tycker om instrument. Jag spelar bas. Jag känner mig liksom glad och trygg när jag gör det. Allt annat försvinner ut ur mitt huvud. Som att det bara är jag och min bas i hela världen.
Jag bankade på dörren till Tom och Bills garage. Deras garage är inte något märkvädigt. Grå heltäckningsmatta som det är spillt massa cola på. Jag gissar på att det är Tom som gjort det. Det är där vi repar. 4 gånger i veckan. Måndag, onsdag, fredag och lördag. Vi var alltid med varandra. Vi är bästa vänner allihopa och berättar allting för varandra.
- Heeeej Georg! Ropade Bill och Tom som satt där och pillade lite på sina instrument. Gustav var inte där.
- Tja! Var är Gusti? Frågade jag och glatt och sökte efter honom med blicken.
- Vad tror du? Flinade Tom. Det där flinet hade kunnat få 10000 personer att svimma. Han är sen, som vanligt. Fortsatte han, kollade på Bill och flinade. Bill flinade tillbaka.
Jag flinade tillbaka och satte mig på en stol bredvid B&T och tog upp min bas. Den var ganska gammal. Jag började dra några trudilutter med den, bara för att värma upp och fördriva tiden tills Gusti kommer.
Efter några minuter kom Gustav. Hans hår var alldeles blött. Jag kollade ut. Det spöregnade. Vi började garva åt Gustav som blev lite småsur. Han tog fram sina trumpinnar och trummade lite. Vi körde några låtar, och Bill var väldigt spänd på att visa texten han skrivit. Till en ny låt. Han harklade sig, och började sjunga. Låten var faktiskt väldigt bra, men den var långt ifrån klar. Vi behövde fixa den lite. När vi repat i 1,5 timme var klockan 23.00 så då kände jag att det var bäst att gå hem innan det blev för sent. Det var November månad, och det var kolsvart ute. Det regnade lite när jag gick. Regndropparna smattrade mot min hud.
När jag väl kom in igenom dörren slängde jag av mig kläderna, borstade tänderna och la mig i sängen. Jag tänkte på kärlek. Jag hade aldrig känt riktig kärlek. Bara när jag var liten. Jag saknade kärlek. Mer hann jag inte tänka förrän ögonlocken blev så tunga, och jag somnade.
- Tschüss! Ropade jag samtidigt som jag stängde dörren.
Det var Fredag kväll och vi skulle repa med bandet. Devilish heter vårat band. Det består av mig, Gustav, Bill och Tom. Vi är alla väldigt musikaliska och tycker om instrument. Jag spelar bas. Jag känner mig liksom glad och trygg när jag gör det. Allt annat försvinner ut ur mitt huvud. Som att det bara är jag och min bas i hela världen.
Jag bankade på dörren till Tom och Bills garage. Deras garage är inte något märkvädigt. Grå heltäckningsmatta som det är spillt massa cola på. Jag gissar på att det är Tom som gjort det. Det är där vi repar. 4 gånger i veckan. Måndag, onsdag, fredag och lördag. Vi var alltid med varandra. Vi är bästa vänner allihopa och berättar allting för varandra.
- Heeeej Georg! Ropade Bill och Tom som satt där och pillade lite på sina instrument. Gustav var inte där.
- Tja! Var är Gusti? Frågade jag och glatt och sökte efter honom med blicken.
- Vad tror du? Flinade Tom. Det där flinet hade kunnat få 10000 personer att svimma. Han är sen, som vanligt. Fortsatte han, kollade på Bill och flinade. Bill flinade tillbaka.
Jag flinade tillbaka och satte mig på en stol bredvid B&T och tog upp min bas. Den var ganska gammal. Jag började dra några trudilutter med den, bara för att värma upp och fördriva tiden tills Gusti kommer.
Efter några minuter kom Gustav. Hans hår var alldeles blött. Jag kollade ut. Det spöregnade. Vi började garva åt Gustav som blev lite småsur. Han tog fram sina trumpinnar och trummade lite. Vi körde några låtar, och Bill var väldigt spänd på att visa texten han skrivit. Till en ny låt. Han harklade sig, och började sjunga. Låten var faktiskt väldigt bra, men den var långt ifrån klar. Vi behövde fixa den lite. När vi repat i 1,5 timme var klockan 23.00 så då kände jag att det var bäst att gå hem innan det blev för sent. Det var November månad, och det var kolsvart ute. Det regnade lite när jag gick. Regndropparna smattrade mot min hud.
När jag väl kom in igenom dörren slängde jag av mig kläderna, borstade tänderna och la mig i sängen. Jag tänkte på kärlek. Jag hade aldrig känt riktig kärlek. Bara när jag var liten. Jag saknade kärlek. Mer hann jag inte tänka förrän ögonlocken blev så tunga, och jag somnade.
Heilig - Del 1
Av: Belén
Det brummade tyst ifrån bilens motor och regnet smattrade lätt på fönstren. Jag tittade på mamma, hon hade rödgråtna ögon och körde utan att vika undan med blicken från vägen. Gatulyktornas gula sken fick hennes bleka hud att lysa i några sekunder innan det blev mörkt igen.
Jag hade ont i huvudet efter allt gråtande. Inte för att jag grät inför mamma, jag ville inte oroa henne mera än nödvändigt. Det räckte redan med att hennes ena son låg inne på sjukhus i koma.
Efter en stund körde hon in på sjukhusparkeringen och stängde av motorn.
“Du behöver inte komma med”, sa hon hest. “Jag förstår om du inte vill.”
“Jag kommer”, svarade jag tyst. Jag öppnade bildörren, kände de små regndropparna slå mot min hud.
Om du bara visste hur mycket jag vill springa härifrån och dö, mamma, tänkte jag och började gå mot huvudingången. Hörde hennes snyftningar bakom mig.
En lång sjukskötare väntade på oss vid receptionen.
“Hej”, sa han och log. “Hur är det?”
Hur tror du det är? Min tvillingbror ligger här inne i koma och du ser jävligt glad ut varje gång vi hälsar på. Jag gav honom en blick av hat och mamma började tala med honom. Medan de talade om Toms hjärtslag gick ja fram till hissen och tryckte på knappen. Jag visste inte varför jag gjorde det, jag ville bara springa bort. Få allt att bli som vanligt.
Det hade hänt några månader innan - jag och Tom hade på en efterfest och jag hade druckit lite för mycket. Jag insåg inte att jag inte kunde köra och så gick det som det gick. Jag kom ihåg allt.
Toms ansikte. Hans läppar som formade mitt namn. Bill.
Mina händer skakade lätt när hissen plingade och signalerade att jag kunde gå in. Jag tryckte på knappen till våning tre och följde siffrorna med blicken tills den stannade.
Korridoren var nästan tom, jag hörde enstaka skrammel ifrån ett personalkök i andra ändan av den. Jag gick fram till dörr nummer 386. Där inne låg det som jag älskade mest
Det brummade tyst ifrån bilens motor och regnet smattrade lätt på fönstren. Jag tittade på mamma, hon hade rödgråtna ögon och körde utan att vika undan med blicken från vägen. Gatulyktornas gula sken fick hennes bleka hud att lysa i några sekunder innan det blev mörkt igen. Jag hade ont i huvudet efter allt gråtande. Inte för att jag grät inför mamma, jag ville inte oroa henne mera än nödvändigt. Det räckte redan med att hennes ena son låg inne på sjukhus i koma.
Efter en stund körde hon in på sjukhusparkeringen och stängde av motorn.
“Du behöver inte komma med”, sa hon hest. “Jag förstår om du inte vill.”
“Jag kommer”, svarade jag tyst. Jag öppnade bildörren, kände de små regndropparna slå mot min hud. Om du bara visste hur mycket jag vill springa härifrån och dö, mamma, tänkte jag och började gå mot huvudingången. Hörde hennes snyftningar bakom mig.
En lång sjukskötare väntade på oss vid receptionen.
“Hej”, sa han och log. “Hur är det?”
Hur tror du det är? Min tvillingbror ligger här inne i koma och du ser jävligt glad ut varje gång vi hälsar på.
Jag gav honom en blick av hat och mamma började tala med honom. Medan de talade om Toms hjärtslag gick ja fram till hissen och tryckte på knappen. Jag visste inte varför jag gjorde det, jag ville bara springa bort. Få allt att bli som vanligt.
Det hade hänt några månader innan - jag och Tom hade på en efterfest och jag hade druckit lite för mycket. Jag insåg inte att jag inte kunde köra och så gick det som det gick. Jag kom ihåg allt.
Toms ansikte. Hans läppar som formade mitt namn. Bill.
Mina händer skakade lätt när hissen plingade och signalerade att jag kunde gå in. Jag tryckte på knappen till våning tre och följde siffrorna med blicken tills den stannade.
Korridoren var nästan tom, jag hörde enstaka skrammel ifrån ett personalkök i andra ändan av den. Jag gick fram till dörr nummer 386. Där inne låg det som jag älskade mest.
