Det brummade tyst ifrån bilens motor och regnet smattrade lätt på fönstren. Jag tittade på mamma, hon hade rödgråtna ögon och körde utan att vika undan med blicken från vägen. Gatulyktornas gula sken fick hennes bleka hud att lysa i några sekunder innan det blev mörkt igen.

Jag hade ont i huvudet efter allt gråtande. Inte för att jag grät inför mamma, jag ville inte oroa henne mera än nödvändigt. Det räckte redan med att hennes ena son låg inne på sjukhus i koma.

Efter en stund körde hon in på sjukhusparkeringen och stängde av motorn.

“Du behöver inte komma med”, sa hon hest. “Jag förstår om du inte vill.”

“Jag kommer”, svarade jag tyst. Jag öppnade bildörren, kände de små regndropparna slå mot min hud.

Om du bara visste hur mycket jag vill springa härifrån och dö, mamma, tänkte jag och började gå mot huvudingången. Hörde hennes snyftningar bakom mig.

En lång sjukskötare väntade på oss vid receptionen.

“Hej”, sa han och log. “Hur är det?”

Hur tror du det är? Min tvillingbror ligger här inne i koma och du ser jävligt glad ut varje gång vi hälsar på. Jag gav honom en blick av hat och mamma började tala med honom. Medan de talade om Toms hjärtslag gick ja fram till hissen och tryckte på knappen. Jag visste inte varför jag gjorde det, jag ville bara springa bort. Få allt att bli som vanligt.

Det hade hänt några månader innan - jag och Tom hade på en efterfest och jag hade druckit lite för mycket. Jag insåg inte att jag inte kunde köra och så gick det som det gick. Jag kom ihåg allt.

Toms ansikte. Hans läppar som formade mitt namn. Bill.

Mina händer skakade lätt när hissen plingade och signalerade att jag kunde gå in. Jag tryckte på knappen till våning tre och följde siffrorna med blicken tills den stannade.

Korridoren var nästan tom, jag hörde enstaka skrammel ifrån ett personalkök i andra ändan av den. Jag gick fram till dörr nummer 386. Där inne låg det som jag älskade mest