Vi gick av planet och in på flygplatsen. Jag gick med Ruben svansande efter mig mot bagaget för att hämta min väska. Jag vände mig om och stötte ihop med en kille. Jag snubblade och tappade balansen och min väska.

”AJ” sa jag och höll mig för huvudet.

 Ruben började skälla mot honom och gick sedan fram till mig för att slicka mig och se om jag mådde bra. Den dumma hunden försvarade mig alltid tänkte jag skrattande.

”Oj, förlåt!” sa killen och började plocka ihop mina grejer som låg utspridda på marken.

”Vad fan gör du?! Är du blind eller?!” skrek jag åt honom, min ilska var tillbaka. Jag gnuggade mig i huvudet på stället jag hade slagit mig på.

”Förlåt” sa han igen.

Jag började hjälpa honom och plockade upp mina skivor med Samy Deluxe, Aerosmith och KISS.

”Visste du att denna var den första skivan jag köpte?” sa han och höll upp skivan med Aerosmith.

”Mm, samma här” sa jag och borstade av mina byxor och tog den ifrån honom.

Han tog av sig sina solglasögon och jag såg hans bruna, djupa ögon. Jag ryckte till. Han var riktigt vacker. Han hade ett unikt utseende som jag trodde att jag hade sett förut. Jag kunde inte sätta fingret på vem det var. Men han kunde inte vara någon hemifrån, han hade en tysk accent så han måste vara härifrån. Inte för att jag fattade varför någon skulle vilja bo här ens.

Snart kom en kille fram till honom som såg ungefär likadan ut. Fast den här killen hade svart hår i någon slags tuppkam och mer smink än jag. Men det var ingen tvekan om att han var precis lika vacker som kille nummer 1.

Inte heller den här killen kunde jag sätta fingret på vem det var.

Jag visste att jag hade sett dem förr! Gud vad irriterande.

”Jag heter Tom” säger kille nummer 1 som om det förklarade allt.

”Och jag är Bill” sa kille nummer 2 lika förklarande.

Jag såg frågande på dem.

”Kaulitz?” sa Tom.

”Schhh” sa Bill och tittade sig omkring.

”Vadå?” sa jag i ett frågande tonfall.

”Spelar ingen roll” sa Bill som verkade tacksam över att ingen hörde.

Tom log charmigt mot mig. Jag log lite tillbaka och började gå.

”Tom, nej” hörde jag killen som tydligen hette Bill säga.

Jag hörde Toms steg bakom mig och hans röst. ”Låt mig träffa dig igen” viskade han.

”Varför?”

”För att”

”Du känner inte mig”
”Men jag vill lära känna dig”

Jag gav upp och kastade en papperslapp till honom med mitt telefonnummer och gick.

När vi kom fram till området vi skulle bo i möttes jag av samma person. Jag flämtade till av skräck.

”Asså stalkar du mig eller något?!” utbrast jag.

”Nej” skrattar han. ”Vi bor i huset bredvid”

Jag sa inget.

”Jag tänkte precis ringa dig” sa han.

”Nu börjar du bli läskig och stalkerish” svarade jag.

Han skrattade men blev sen allvarlig.

”Jag vill lära känna dig, jag vill veta vem Aerosmith-tjejen är, vem som har exakt samma musiksmak som jag, den där tjejen bakom den kaxiga personligheten” sa han och tittade rakt in i mina djupblåa ögon.

Jag rörde inte en min. Sen skakade jag lite på huvudet så mitt bruna, lockiga hår flög omkring ansiktet.

”Varför?” sa jag.

”Varför vad?”

”Varför gör du det så svårt för mig att stöta bort dig?” sa jag och vände på klacken och gick.

Jag satt och halvsov vid tv:n. Jag tror att jag kollade på MTV, men jag var inte säker. Jag kände mig dålig och trött igen. Jag hoppas att jag blir bättre tills semestern imorgon. Snart hörde jag en underbar röst från tv:n, och en gitarr som spelade otroligt bra, jag hörde bas, trummor. Jag vände huvudet mot tv:n.

You're automatic,
And your heart's like an engine
I die with every beat
You're automatic,
And your voice is electric
Why do I still believe?

It's automatic
Everywhere in your letter
A lie that makes me bleed
It's automatic
When you say things get better
But they never...

Jag blinkade till. Jag märkte att jag grät. Jag skakade på huvudet, stängde av tv:n och gick in på rummet och somnade.

Nästa dag

Det var ljust redan trots att klockan var 4 på morgonen. Väckarklockan pep som om det inte fanns någon morgondag.

Jag suckade surt och stapplade upp ur sängen. Min älskade hund Ruben vaknade till och tittade ivrigt runt i rummet där jag försökte hitta klädesplagg. Jag gick till skrivbordet (min arbetsplats) och drog handen över mahognyn. Det var min mormors. Jag tittade på mina teckningar, mina texter. Min blick fastnade på en text.

Don’t care what people say

You are you, and that’s okay

Don’t care what people say

Just give them a slap and make them never forget

That you are the star

Jag skrattade lågt. Den texten skrev jag när en kille gick runt och sa att jag var emo och hade legat med alla i Fall Out Boy. Jag gav honom en örfil och fick kvarsittning. Killen stack in huvudet i kvarsittningssalen och kallade mig hora, då kastade jag en stol på honom. Det slutade med att jag fick mer kvarsittning, fick snacka med kuratorn om ilska i en timme, och killen fick sy 7 stygn i huvudet och bytte skola, och hela hans gäng också.

Nu skulle jag till Tyskland i en månad. För att ”lära mig att kontrollera min ilska”. Min syster Hannah och min bror Marcus skulle med, samt mina föräldrar. Jag suckade och packade ner det sista. Jag packade ner mitt skissblock i min ryggsäck som redan var fylld med skivor, böcker, och annat. Jag hittade ett par gråa mjukisbyxor och drog av mig mina korta svarta shorts och satte på mig dem. Jag satte på mig min BH och ett vitt linne och sedan satte jag på mig en röd adidas-tröja. Mina röda converse låg vid dörren så jag satte på mig dem. Min stora röda resväska stod vid dörren packad och klar, och min rutiga ryggsäck låg bredvid. Jag tog tag i handtaget på resväskan och slängde upp ryggsäcken på ryggen och gick ner för trappan. Mamma, pappa och Marcus satt vid köksbordet och åt frukost.

Hannah kom in i rummet med en rosa prinsessklänning.

”Nej” sa mamma direkt.

”Varför iiinteeee?!” tjöt Hannah.

“För att! Kom nu, så hjälper jag dig hitta något fint” sa mamma och ledde ut Hannah från köket.

”Tjena syrran” skrattade Marcus.

”Hej” muttrade jag lågt.

”Har du packat klart?” frågade pappa genom tidningen.

”Vad ser det ut som?” svarade jag lite surt.

”Sluta vara så grinig Kim” sa mamma som kom in i köket igen med Hannah i släptåg. Nu hade hon på sig en grön klänning med blommor på och tjocka vita mjukisbyxor under.

Vi skulle få skjuts till flygplatsen av min moster Märta och sen ta ett flyg därifrån till någon liten ful by. Självklart kunde vi inte åka till Berlin utan var tvungna att bo mitt ute i ingenstans.

Snart satt vi i Märtas bil och hon kunde inte sluta prata om sin nya pojkvän. Hon var hemskt pigg och glad trots att klockan var halv fem på morgonen. Hennes kille hette tydligen Micke och var bodybuilder. Han hade lärt henne att leva nyttigt och man såg på henne att hon hade tappat något kilo. Hon pratade non-stop med en familj som inte var tillräckligt vakna för att bry sig.

Efter en lång tid satt vi äntligen på planet och jag somnade direkt.