Vi gick av planet och in på flygplatsen. Jag gick med Ruben svansande efter mig mot bagaget för att hämta min väska. Jag vände mig om och stötte ihop med en kille. Jag snubblade och tappade balansen och min väska.

”AJ” sa jag och höll mig för huvudet.

 Ruben började skälla mot honom och gick sedan fram till mig för att slicka mig och se om jag mådde bra. Den dumma hunden försvarade mig alltid tänkte jag skrattande.

”Oj, förlåt!” sa killen och började plocka ihop mina grejer som låg utspridda på marken.

”Vad fan gör du?! Är du blind eller?!” skrek jag åt honom, min ilska var tillbaka. Jag gnuggade mig i huvudet på stället jag hade slagit mig på.

”Förlåt” sa han igen.

Jag började hjälpa honom och plockade upp mina skivor med Samy Deluxe, Aerosmith och KISS.

”Visste du att denna var den första skivan jag köpte?” sa han och höll upp skivan med Aerosmith.

”Mm, samma här” sa jag och borstade av mina byxor och tog den ifrån honom.

Han tog av sig sina solglasögon och jag såg hans bruna, djupa ögon. Jag ryckte till. Han var riktigt vacker. Han hade ett unikt utseende som jag trodde att jag hade sett förut. Jag kunde inte sätta fingret på vem det var. Men han kunde inte vara någon hemifrån, han hade en tysk accent så han måste vara härifrån. Inte för att jag fattade varför någon skulle vilja bo här ens.

Snart kom en kille fram till honom som såg ungefär likadan ut. Fast den här killen hade svart hår i någon slags tuppkam och mer smink än jag. Men det var ingen tvekan om att han var precis lika vacker som kille nummer 1.

Inte heller den här killen kunde jag sätta fingret på vem det var.

Jag visste att jag hade sett dem förr! Gud vad irriterande.

”Jag heter Tom” säger kille nummer 1 som om det förklarade allt.

”Och jag är Bill” sa kille nummer 2 lika förklarande.

Jag såg frågande på dem.

”Kaulitz?” sa Tom.

”Schhh” sa Bill och tittade sig omkring.

”Vadå?” sa jag i ett frågande tonfall.

”Spelar ingen roll” sa Bill som verkade tacksam över att ingen hörde.

Tom log charmigt mot mig. Jag log lite tillbaka och började gå.

”Tom, nej” hörde jag killen som tydligen hette Bill säga.

Jag hörde Toms steg bakom mig och hans röst. ”Låt mig träffa dig igen” viskade han.

”Varför?”

”För att”

”Du känner inte mig”
”Men jag vill lära känna dig”

Jag gav upp och kastade en papperslapp till honom med mitt telefonnummer och gick.

När vi kom fram till området vi skulle bo i möttes jag av samma person. Jag flämtade till av skräck.

”Asså stalkar du mig eller något?!” utbrast jag.

”Nej” skrattar han. ”Vi bor i huset bredvid”

Jag sa inget.

”Jag tänkte precis ringa dig” sa han.

”Nu börjar du bli läskig och stalkerish” svarade jag.

Han skrattade men blev sen allvarlig.

”Jag vill lära känna dig, jag vill veta vem Aerosmith-tjejen är, vem som har exakt samma musiksmak som jag, den där tjejen bakom den kaxiga personligheten” sa han och tittade rakt in i mina djupblåa ögon.

Jag rörde inte en min. Sen skakade jag lite på huvudet så mitt bruna, lockiga hår flög omkring ansiktet.

”Varför?” sa jag.

”Varför vad?”

”Varför gör du det så svårt för mig att stöta bort dig?” sa jag och vände på klacken och gick.