Bill tittade på trädet framför honom som bilen kraschat in i och flämtade. ”Oh Gud”, sa han. Han vände sig mot Tom, han var vit i ansiktet.
”Bill”, flämtade han. ”Jag kör hem.” Innan Bill hann svara började det knaka i trädet. Det föll och stannade några centimeter från fönsterglaset.
Tom stirrade på det. ”Vi måste ut nu, Bill” sa han snabbt och öppnade bildörren. Det skulle han inte ha gjort. Bilen gav vika och trädet föll rakt ner på Bills vänstra sida. Han skrek.
”Tom!” Han öppnade fort sin dörr och sprang till andra sidan av bilen. Tårarna brände i hans ögon och hans hjärta slog i 180. "Tom!" skrek han igen när han fick se bilen. Eller det som fanns kvar av den.
"Nej!" skrek han. Ilskan steg och blev starkare är sorgen. Han drog i trädet, allt vad han orkade, men det flyttade sig inte. "Tom!" skrek han igen, hoppades på att allt var en dröm. Men det var det inte.
Hans läppar började darra. Det kunde inte vara sant.

Jag satte mig i köket på min egen plats och tittade på Toms tomma stol mittemot. Jag ville bara dö när jag såg den stå där. Utan Tom som alltid brukade sitta där och dricka kaffe när jag kom in. Han hade redan gett Scotty mat och direkt när jag hällde upp kaffe åt mig själv brukade han berätta om sin natt. Det hände ofta att han var med en tjej då.
En morgon då jag kom in i köket och hällde upp kaffe åt mig som vanligt såg Tom ledsen ut. Hans ögon var lite svullna och han stirrade ner i sitt kaffe.
”Vad är det för fel på mig, Bill?” hade han frågat.
”Vad menar du?” hade jag svarat och satt mig framför honom. Han hade tittat mig i ögonen och sagt ”Jag säger alltid åt mig själv att jag inte ska göra om det.”
Jag hade tittat frågande på honom och han hade fortsatt. ”Jag vill vara som du, Bill. Jag beundrar dig verkligen.” Jag hade inte svarat och han hade skrattat bort det.
Men jag visste hela tiden vad han hade menat. Tänkt ta upp det igen. Men det hade aldrig hänt.
Bill, jag tror att jag är sjuk. Är man det om man har 25 tjejer på en månad? Jag vill sluta. Jag vill känna kärlek som du. Hjälp mig.
Jag kände tårarna brinna i mina ögon. Tom, du är perfekt. Det är jag som är sjuk. Och det är fan rätt åt mig.

Min mobil ringde och jag tittade på displayen. Det var Georg. Jag bet mig i läppen och sänkte volymen på Tvn som jag hade haft på i bakgrunden och svarade.
”Hej”, mumlade jag.
”Bill”, sa Georg snabbt. ”Vi måste prata.” Jag stelnade till. Jag hade inte träffat Georg på tre veckor och vår relation hade blivit spändare hela tiden.
”Jag… Jag…” Det var allt jag fick fram.
”Bill, jag vet att du inte har det lätt, men du har stängt in dig själv.”
”Jag måste dra”, sa jag tyst. ”Vi… ses.” Jag lade på och tittade på mobilen med andan i halsen. Han ville tala med mig.
Jag lade mig ner i soffan, tittade på mobilen i rädsla om att den skulle börja ringa på nytt. Men inget hände.
Jag andades ut och slöt ögonen. Somnade.

Bill låste upp bilen och satte sig i den. Tom gav honom en osäker blick när han satte sig bredvid honom. Var Bill tillräckligt nykter för att kunna köra?
"Bill", sa han. "Jag kan köra om du vill..." Hans bror viftade bort förslaget.
"Litar du inte på mig, Tom?" sa han och skrattade. Inte ett elakt skratt, nej. Ett snällt skratt som visade hur gullig han tyckte att hans bror var som brydde sig om honom.
Tom litade på Bill, varför skulle han köra om han var aspackad?
"Jag litar på dig", sa Tom. Bill log och startade motorn.
De körde ut från Max gård där de hade festat. Det var mörkt, för det fanns inte gatubelysning ute på landet.
Bilens däck åkte snabbt över asfalten.
"Här är tomt", sa Bill. "Har du nåndin provat att gasa på ordentligt?" Tom skakade på huvudet.
"Undrar hur det känns..." sa han och tittade ut i mörkret. Bill ökade farten så mycket att Tom trycktes mot sätet.
"Sakta ner", sa han. Bill log.
"Det här är ju kul!" tjöt han. Tom tog tag i sätet.
"Nej, Bill", sa han och försökte låta lugn. "Det är det inte."
Då hände det.
Pang.