Hon går gatan fram full av förväntan, förväntan hon vet att hon inte borde ha. Att han står där och väntar, väntar på henne. Hon hör en röst, en röst hon känner igen, mer än känner igen, en röst som alltid finns där. En röst som räddar henne ifrån det onda, eller det är åtminstone det hon vill tro. Att han skulle kunna gå genom eld för henne. Men hon vet att han aldrig skulle göra det, aldrig. Han skulle bara gå genom eld för sin egen skull, aldrig för någon annan. Ändå fortsätter hon hoppas, hoppas på att han ska ändra på sig, säga att han skulle göra allt för henne.

Men allting fortsätter att bara vara som det alltid varit, och är, han kommer till henne när han behöver henne, aldrig tvärtom. För hur mycket hon än behöver honom får hon aldrig försöka ta kontakt med honom har han sagt, för tänk om pressen får veta? Då skulle dem aldrig kunna träffas igen, och ett liv utan honom skulle hon aldrig kunna leva. Det skulle vara som ett liv utan cigaretter och fansen för honom, ett liv han aldrig skulle klara av.

Hon är medveten om att han inte älskar henne, men hon kan ändå inte sluta älska honom. Hon kan inte sluta rysa varje gång hon hör hans perfekta röst, aldrig sluta tappa andan varje gång hon ser hans perfekta ansiktsdrag.

Varför kan han inte vara den "operfekta" och underbara människan hon vet att han är? Varför kan han inte sluta vara den "perfekta" och blyga människan alla fans tror att han är? Sluta vara någon "perfekt" människa som inte ens finns, och börja vara sig själv. Börja vara Gustav Schäfer, och sluta försöka vara Tokio Hotels trummis. Men hon vet, att han kommer fortsätta vara den han varit dem senaste 3 åren; Tokio Hotels trummis.