Jag öppnade dörren och gick långsamt in. Sängen var omringad av ett vitt skynke och det luktade lite av mediciner och tvål. Jag stannade en meter ifrån skynket, jag kunde inte dra det åt sidan. Se det stora såret i Toms panna igen. Beviset på att allting verkligen hade hänt och att jag inte hade drömt.
I två veckor hade mitt liv varit en mardröm och den blev bara värre för varje dag som gick. Jag hade inget sällskap hemma. Vi brukade titta på TV, skratta åt såna program med de värsta Idoluttagningarna någonsin. Laga mat fastän vi inte kan, så det slutade med att vi gav det åt grannens katt och beställde hem pizza. Inte för att katten någonsin åt maten, men ändå.
Vi brukade skriva låtar, jag brukade skriva ner saker som hänt mig under den senaste veckan och han kom alltid på någon melodi som beskrev dem. Sen brukade Georg och Gustav komma över och så övade vi in låten med bas, trummor och gitarr. Finslipade lite.
Jag torkade bort tårarna i ögonvrån och tänkte på att min tvillingbror verkligen låg någon meter framför mig, knappt vid liv när dörren öppnades. Det var den glada sjukskötaren och mamma.
”Jaha”, sa han. ”Nu ska vi se…” Mamma lade handen på min axel när han tittade på något protokoll. Jag tittade på skynket.
Så fort sjukskötaren lagt undan protokollet drog han undan det och jag tittade bort. Men för långsamt. Jag hade redan sett Tom.
Blek, smal, kraftlös låg han där på sängen, med ena handen på magen. Såret i hans panna hade börjat läka, men det hade blivit mörkrött. Det var som om det hade sugit åt sig allt liv i hans kropp.
”Bill”, sa mamma och lade handen på mitt huvud. Jag ruskade av mig den.
”Låt mig vara!” skrek jag. ”Låt mig…” Jag stannade upp, tittade på mamma. Hon såg chockad ut.
”Förlåt”, mumlade jag och gick ut ur rummet.