Jag satte mig i köket på min egen plats och tittade på Toms tomma stol mittemot. Jag ville bara dö när jag såg den stå där. Utan Tom som alltid brukade sitta där och dricka kaffe när jag kom in. Han hade redan gett Scotty mat och direkt när jag hällde upp kaffe åt mig själv brukade han berätta om sin natt. Det hände ofta att han var med en tjej då.
En morgon då jag kom in i köket och hällde upp kaffe åt mig som vanligt såg Tom ledsen ut. Hans ögon var lite svullna och han stirrade ner i sitt kaffe.
”Vad är det för fel på mig, Bill?” hade han frågat.
”Vad menar du?” hade jag svarat och satt mig framför honom. Han hade tittat mig i ögonen och sagt ”Jag säger alltid åt mig själv att jag inte ska göra om det.”
Jag hade tittat frågande på honom och han hade fortsatt. ”Jag vill vara som du, Bill. Jag beundrar dig verkligen.” Jag hade inte svarat och han hade skrattat bort det.
Men jag visste hela tiden vad han hade menat. Tänkt ta upp det igen. Men det hade aldrig hänt.
Bill, jag tror att jag är sjuk. Är man det om man har 25 tjejer på en månad? Jag vill sluta. Jag vill känna kärlek som du. Hjälp mig.
Jag kände tårarna brinna i mina ögon. Tom, du är perfekt. Det är jag som är sjuk. Och det är fan rätt åt mig.

Min mobil ringde och jag tittade på displayen. Det var Georg. Jag bet mig i läppen och sänkte volymen på Tvn som jag hade haft på i bakgrunden och svarade.
”Hej”, mumlade jag.
”Bill”, sa Georg snabbt. ”Vi måste prata.” Jag stelnade till. Jag hade inte träffat Georg på tre veckor och vår relation hade blivit spändare hela tiden.
”Jag… Jag…” Det var allt jag fick fram.
”Bill, jag vet att du inte har det lätt, men du har stängt in dig själv.”
”Jag måste dra”, sa jag tyst. ”Vi… ses.” Jag lade på och tittade på mobilen med andan i halsen. Han ville tala med mig.
Jag lade mig ner i soffan, tittade på mobilen i rädsla om att den skulle börja ringa på nytt. Men inget hände.
Jag andades ut och slöt ögonen. Somnade.