Bill tittade på trädet framför honom som bilen kraschat in i och flämtade. ”Oh Gud”, sa han. Han vände sig mot Tom, han var vit i ansiktet.
”Bill”, flämtade han. ”Jag kör hem.” Innan Bill hann svara började det knaka i trädet. Det föll och stannade några centimeter från fönsterglaset.
Tom stirrade på det. ”Vi måste ut nu, Bill” sa han snabbt och öppnade bildörren. Det skulle han inte ha gjort. Bilen gav vika och trädet föll rakt ner på Bills vänstra sida. Han skrek.
”Tom!” Han öppnade fort sin dörr och sprang till andra sidan av bilen. Tårarna brände i hans ögon och hans hjärta slog i 180. "Tom!" skrek han igen när han fick se bilen. Eller det som fanns kvar av den.
"Nej!" skrek han. Ilskan steg och blev starkare är sorgen. Han drog i trädet, allt vad han orkade, men det flyttade sig inte. "Tom!" skrek han igen, hoppades på att allt var en dröm. Men det var det inte.
Hans läppar började darra. Det kunde inte vara sant.